Publicerat: / Allmänt

No phone

Klippte precis av mitt simkort. Varför undrar ni säkert... Jag fick en ny telefon idag och till den behövs ett micro-sim - som jag inte hade. Googlade och såg att man kunde vara lite kreativ och klippa till sig ett micro-sim. Hehe, ja det gick som det gick och nu är jag telefonlös tills jag får ett nytt på posten. 

Publicerat: /

Senaste bilderna












Publicerat: / Allmänt

Snack om Crohns - Mina "extraföräldrar"

Ja, så skulle man kunna kalla dem. Jag pratar om mina läkare och sjuksyrror förstås. 

Första gången jag kom till barnmottagningen var när jag skickades vidare från esplanaden med misstänkt magkatarr. Jag hade aldrig varit på sjukhuset överhuvudtaget och det var en upplevelse i sig tyckte jag. Redan första gången jag gick in hos min doktor kände jag att det var helt rätt. Visserligen pratade han lite tyst, men han var mycket kunnig inom mag- och tarm och jag kände mig väldigt trygg med honom. 

Första gången jag var inlagd på barnavdelningen var det lite obehagligt. Ett rum med vita väggar och en säng som inte alls var så bred och mjuk som den jag hade hemma. Att jag dessutom skulle ha främmande människor runt omkring mig 24 timmar om dygnet gjorde det inte mindre obehagligt. Dem skulle gå in mitt i natten och ta prover och kolla till droppet. Dem skulle även ha koll på hur mycket vätska som kom in och ut och det kändes jättekonstigt. Men när man spenderar så pass mycket tid på sjukhuset som jag gjorde så vänjer man sig. Jag skaffade mig mina favoriter bland doktorerna och sjuksystrarna.
 
Vi blev som bästa kompisar, jag och sjukhuspersonalen. Det låter kanske knäppt men det var ju så det fick bli när jag inte var i skolan och var social med allmänheten. Vi levde som i en liten bubbla och det kändes som att det var jag, sjukhuset och Crohns - mot världen. 

Efter att jag legat inlagd flera veckor och spenderat nästan hela hösten och vintern på barnavdelningen kom jag personalen närmre och närmre. Den vanligaste repliken som alla sa när dom klev i mitt rum när jag precis blivit inlagd var; "Naeee ligger du här igen". Många doktorer och syrror kom in till mig och sa hej då - i sina privatkläder. Vi lärde känna varandra så pass bra att vissa till och med kom in till mig när dem avslutat sitt arbetspass, eller inte ens hade jobbat den dagen. Många kom in till mig och bara pratade om allt möjligt. 
 När jag sedan kom på att jag var tvungen att lämna barnavdelningen och personalen när jag blev 18 började jag faktiskt gråta. Det är inte ofta jag gråter, men då gjorde jag det. Jag var tvungen att lämna min trygghet och förflytta mig till en främmande avdelning,  ny främmande personal och nya främmande rum. 

Jag tror och hoppas att dem minns mig så mycket som jag minns dem. Mina favoriter finns ännu kvar och jag saknar dem så otroligt mycket. Det är troligtvis barnavdelningen och dess personal på Västerviks sjukhus som har gjort att jag vet vad jag vill göra i framtiden. Jag kan bara tala gott om dem.

Publicerat: / Allmänt

Veckan är slut

Hallå i stugan!
Den här veckan har varit helt okej. En vecka med regn som sedan avslutades med en helg med sol. Har precis kommit hem från Bea där vi har myst med solsidan och frukt. Bättre kan det inte bli på en söndag. 
 
Jag har gjort klart många skolarbeten och fått många glada besked, medans jag samtidigt också har fått världens skitbesked.

Det visar sig att jag tydligen läser 50 poäng för lite, plus att jag inte alls kommer hinna klart med matten.. Det enda alternativet verkar vara att jag får gå i skolan i sommar och sedan få mitt slutbetyg någon annan gång. Det känns riktigt, riktigt pissigt. Det är ju inte så att jag kommer kunna springa ut ur dörrarna på studenten och skrika; "INGEN MER SKOLA". För det stämmer ju inte. Men jag får försöka att vara stark och positiv genom att vara glad över att jag får den här chansen. Jag går faktiskt hellre i skolan en hel sommar efter studenten, än att inte få något slutbetyg. 

Publicerat: / Allmänt

Karl Fazer

Någon som vet var dom här finns? Jag och Moa åt sån från en affär i Stockholm, men här i Västervik finns det inte.. Blir galen. 

Publicerat: / Allmänt

Måndag och inget lov

Ooooooooooch så var det skola igen. Loven går så himla fort nu för tiden. Man hinner knappt blinka så är man tillbaka i skolan bland alla lärare. Idag har jag varit i skolan (NÄHE?!) och bara varit hemma. Har kikat lite påtv och programmet Fantasterna. Någon av er som tittar på det? Haha, det är ju helt sjukt hur mycket dom kan! Idag var det om Star Wars och jag förstår inte hur dom vet så mycket om det!

Nu ska jag iallafall sova. Godnatt ♥

Publicerat: / Allmänt

Lite bilder


Publicerat: / Allmänt

Snack om Crohns - Inget blod, men svett och tårar




Jag skrev fel när jag sa att jag aldrig grät.
Jag grät en gång under min sjukdomsperiod och det var dagen då vi skulle göra ett försök med Adacolumn. Man skulle kunna säga att adacolumn är som en slags dialys - man renar blodet från dumma bakterier. Till detta behövdes det två venkatetrar i vardera armveck så blodet kunde åka ut och sedan in igen, och det kanske inte låter så svårt att fixa det. Men på mig som hade sönderstuckna kärl var det en riktigt kamp. 

Under min vistelse på sjukhuset i december blev jag nästan aldrig stucken. Sköterskorna undvek det helst då dem aldrig lyckades få ut något blod från mig. Men när kvinnan med maskinen från Lund kom till mig sa hon att vi dessutom var tvungna att ha lite grövre nålar och ett bra kärl. Tjena, det kommer aldrig gå. Och som jag trodde så gick det inte. Efter 6-7 försök inom loppet av en timme var jag alldeles svettig och grät av smärta för gud vad ont det gjorde när koksaltet sprutades in och kom ut i blodet. Det bildades små bullar och massor av blåmärken och gjorde så jag knappt kunde röra mig, haha. Jag kan nog inte peka på ett enda ställe som jag inte har blivit stucken på. Svårt att förklara för er som inte vet hur det fungerar, men det kanske räcker med att säga ordet smärta så vet ni. 

Efter det kom en narkosläkare in till mig och skulle försöka. "Inga problem, detta fixar vi på nolltid" sa han. Efter en timma låg jag och väntade på att bli sövd för att kunna få två venkatetrar, för när man sövs vidgar blodkärlen upp sig så det är lättare att hitta rätt. Den proceduren gick jag igenom fyra gånger och därmed kunde jag få adacolumnbehandling fyra gånger. Sen tröttnade dem och satte in en central venkateter istället. Det är venkateter som dem sätter in i ett stort kärl vid nyckelbenet. Den gjorde så att jag inte behövde bli mer stucken, och jag fick även en CVK de två gångerna jag var på sjukhuset i somras också. 

Behandlingen hjälpte dock inte, och det var då det bestämdes att jag skulle opereras. 


Publicerat: / Allmänt

Fina,fina sol

Puh! Det har det varit en ganska bra dag. Sol hela dagen och man börjar äntligen få lite vårkänslor. 
Idag har jag och marthe varit på sjukhuset, tagit en kaffe och fått lite andra bra saker gjorda. Sedan har jag varit och tränat och pluggat lite grann.

Jag fick även hem min studentklänning idag. Jättefin och den kommer nog passa bra på den stora dagen 

Publicerat: / Allmänt

Nääääääe

Hej.
Ville bara titta in och säga att idag är jag instängd på rummet med plugg och en sur min. Jag är allmänt trött på skolan och att jag ännu inte fått något jävla sommarjobb, så vad ska jag göra efter studenten? Mja, det problemet tar vi väl då antar jag. 

Hoppas ni har en bra dag iallafall! Kram ♥

Publicerat: / Allmänt

En vanlig tisdag

Tjolahopp!
Idag har jag varit uppe med tuppen och tränat lite grann. Det märks att jag inte har tränat på ett bra tag.. Max tio minuter på crosstrainern och jag är så gott som död.

Efter träningen har jag bara tagit det lugnt med frukost och förberedning av dagens middag. Om det är gott lägger jag ut receptet här för det var länge sen jag la ut något recept :) 

Sedan ska jag förhoppningsvis träffa moa och felicia och ikväll kanske vi ska ha mys hemma hos hilda. En flickdag med andra ord, inte helt fel. 
Kram ♥

Ett år sedan 

Publicerat: / Allmänt

Snack om Crohns - Hur mådde jag egentligen?




När jag var som sjukast hösten 2011 och pendlade mellan mitt hem och sjukhuset var det nog många som egentligen inte visste hur sjuk jag var. Inte ens jag visste faktiskt.
Än idag är det inte många som vet hur jag mådde fysiskt eller psykiskt. Eller ja, sjukhuspersonalen visste hur det låg till, men det var ingen annan som var med mig 24 timmar om dygnet och såg hur mitt liv var då. 

Efter att jag varit sängliggandes, instängd och bara blev sämre undrade läkarna hur jag fortfarande kunde vara så glad. Jag hade varken levt eller ätit som vanligt på flera månader, samtidigt som jag hade ett skitdåligt blodvärde och inga krafter alls - Men fortfarande ett stort, fett smile på läpparna. Jag var aldrig ledsen och jag sa aldrig att jag mådde dåligt. Jag mådde nog jättedåligt och min kropp ville väl bara lägga av, men jag hade vant mig vid allt det där så jag sa bara: "Jag mår som vanligt". Jag skrattade och skämtade även att jag varken kunde röra mina ben eller övriga delar av kroppen för att riskera att få ont i magen och behöva springa på toa. 

En läkare trodde till slut att jag bara hade som ett glatt "skal" och en inre stress och gav mig antidepressiva tabletter. "Vad ska jag äta dom här för?" tänkte jag, jag är inte ens i närheten av att vara deprimerad. 

5 dagar senare opereras jag och får stomi, morfin och andra läkemedel som orsakade bland annat en mängd ångestattacker. Dom som inte har haft en riktigt ångestattack kan inte ens tänka sig hur det är. Tankarna som gick var: "Sluta Liza. Tänk på något annat. Få inte panik. Börja inte gråta. Bara blunda och försök sova". Det var lättare sagt än gjort, för i samma sekund börjar jag stortjuta och skriker på personalen att jag får panik men inte vet varför. Jag var tvungen att klamra mig fast i grindarna på sängen samtidigt som medvetandet sakta tinade bort. Jag minns inte mycket av det här men det är något av det värsta jag varit med om. 

Efter alla dessa läkemdel fick jag även abstinens och min abstinens var ungefär som ångestattacker. För att motverka abstinensen fick jag ännu mer morfin så jag skulle lugna mig, vilket gjorde att det tog längre tid att avvänja mig från morfinet. Detta har hänt tre gånger under tre olika omgångar, och jaa, man skulle kunna säga att jag blev beroende. Haha, det låter knäppt men det var nog så det var. 


Publicerat: / Allmänt

Snack om Crohns - Kortison

Något jag inte har pratat så mycket om är alla biverkningar och andra tråkiga saker som hängt ihop med sjukdomen. Ni som inte vill läsa om detta - läs inte. Ni som vill läsa - läs, och fråga om det är något ni undrar.

Till att börja med så vet jag att många undrade och undrar varför och hur jag kunde bli så rund i ansiktet under en tid, medan min kropp var i det allra tunnaste laget. Mitt svar är: KORTISON. Kortison i en väldigt hög dos, både i tablettform och intravenöst, vilket resulterade i vattenansamlingar i ansikte,fötter,mage och fingrar. 


När jag kollade mig själv i spegeln var jag ganska van vid att se mig så rund. Jag kollade på gamla bilder på mig själv och tänkte "Vad fasen, har jag ens sett ut sådär? Det vore ju drömmen att ha ett sådant smalt ansikte". Till slut tänkte jag inte ens på att jag var rund, och jag tror inte att mina vänner heller gjorde det efter ett tag. Men när jag en dag fick höra att en bekant till mig hade sagt en riktigt oacceptabel sak om mitt runda ansikte blev jag faktiskt riktigt ledsen. Att säga en sådan sak, när hon dessutom vet varför, bevisar att det finns folk som verkligen inte har någon empati. Jag hade ju som sagt inte tänkt på det så mycket, men efter det gömde jag mitt ansikte mer och mer, och kände mig obekväm när jag umgicks med människor utöver mina närmsta vänner.

Som tur var försvann det svullna och jag kunde återgå till det normala utséendet. Men man ska inte ens behöva genomgå en sådan förändring och heller inte behöva få några dumma kommentarer om hur förjävlig man ser ut, när man inte ens kan göra något åt det. Allt detta bara för att man har en riktigt pissig sjukdom.